Förlossningsberättelse

 

Jaha då kommer förlossningsberättelsen här då. Det tog sin lilla tid men hey give me a chanse i have a baby ;) Och ja, den blev lite lång...

Dagen innan / 18 April

Efter att min graviditet hade varit som den har varit så nu när ”mini-me” räknades som färdigbakad så önskade jag varje dag, varje timme och minut innerligt att han skulle bestämma sig för att komma nu när han faktiskt fick, men han höll inte riktigt med. Jag hade försökt att dricka tonic water som brukar kunna rekommenderas som igångsättande huskurs-metod. Jag drack säkert 4 liter på en vecka och jag kan ärligt säga att det var nog det värsta jag har druckit, fy så äckligt det var! Jag kände av den här mesverken som kommit och gått under graviditetens gång men som hade blivit starkare än förut och inte heller försvann när jag rörde på mig. Någon dag efter det så satt jag på toaletten och skulle torka av muffen då efter att ha pissat, och ser till min stor förvåning (och lycka) att det där slemmiga biege-vita slemmet som låg på papperet MÅSTE vara slemproppen, åh då kände jag som ett litet lyckorus :D Men den dämpades något efter att jag faktiskt innerst inne visste att det kan ta flera veckor innan den släppt innan förlossningen startar. Jag bestämde mig för att hjälpa kroppen ännu mer på traven och begav mig till vårmarknaden i godby för att umgås med mina två tjejkompisar och tänkte då att om jag rör på mig en massa nu så kanske kanske..

Jag hade en riktigt trevlig dag och skrattade så jag fick kramp i hela magen, vi pratade om förlossningar och medans vi diskuterade så petade jag på magen och sa att: nu får du komma ut, mamma orkar inte vara gravid längre & så längtar jag så efter dig..

Jag åkte hem, väl hemma så städade jag lite, kastade in en tvätt i maskinen och gick upp med rena kläder till övervåningen. Det blev med andra ord en hel del springandes upp och ner i trappen. Dagen gick mot sitt slut och vi gick båda och la oss.

Vattnet gick  / 19 April

Som gravid är man ju nästan ständigt pissnödig och den här natten var ju inte ett undantag. Jag hade varit uppe kanske 4 gånger redan och vaknade av att det typ ”bubblade” mellan benen (sorry kanske inte så fräscht att höra men så var det ju) och jag tänkte att , ueew nu släpper mer av slemproppen. Aja jag kan vel lika bra gå upp och gå på toa och få ut den där skiten.. ställer mig upp och SKVÄTT, där gick vattnet! Min första tanke var att shit nu kissade jag på mig! Var tvungen att ta handen på insidan av låren och lukta (haha förlåååt) och det luktade INTE kiss utan instängt och unket, en väldigt vidrig lukt. Japp då var det klart, mitt vatten hade gått, jag kollade på klockan och den var 02:40. Väckte rikard och stackarn han ser en gigantisk höggravid naken kvinna stå vid sängkanten som förvirrad säger att vattnet hade gått. Hans första ord var: Ja men så där lite ska det väl inte vara? Hihi lite chockad kanske..

Vi tog det lugnt och jag ringde BB och frågade om jag skulle komma in på en gång, även fast jag inte kände av några verkar, med tanke på hur min graviditet hade varit & fick svaret att absolut! Vi tog vårat pick och pack och rörde oss sakta men säkert mot BB, i bilen började jag få tillbaka mensverken men mycket starkare än tidigare, yes nu är det på gång!!

Vi kom fram kl 05:05 och det sattes CTG kurva och det togs blodtryck. Värkarna hade kommit men dom var oregelbundna. Vi bestämde oss för att det var lika bra att Rikard åkte till jobbet då det faktiskt var lugnt (och han fanns då bara 30 min bort) dumt att slösa bort pengar på att bara sitta och vänta.  Jag fick ett rum. På läkarronden så bestämde dom två som hade den att jag skulle få induceringsdropp för att öka på verkarna, dom ville ha ut ”mini-me” i dag! Dom visse mycket väl till min historia och tyckte att det var absolut bäst. Rikard kom och droppet sattes timmarna gick och jag hamnade i förlossningsrummet. Droppet gick på maxdosen och jag hade riktigt jävliga värkar så jag ställde mig och duschade varmt i förlossningsduschen. Det var riktigt skönt och hjälpte en hel del men så fort jag stängde av den sen så kom smärtan tillbaka. Det blev kväll och fram emot kl 21:00 och jag hade bara öppnat mig till 2½ cm sedan jag kom in och sen så hade det tagit stopp, så då beslutade läkarna att dom skulle avbryta!? Neeeej, jag orkar inte jag vill ha ut min bebis NU!

 

Jag fick sprutor mot verkarna och en smärtstillande spruta så att jag kunde sova.

Andra försöket  /  20 April

På morgonen efter när vi vaknat så fick jag en inducerings-tablett som skulle smälta under tungan, detta var kl 09:20. Jag gick runt och hade den där molnande mensvärken och allt kändes hopplöst, det hände ingenting. Men så sa det bara pang! Vid 13:00 så hade det satt fart ordentligt och när dom kontrollerade mig så hade jag öppnat mig 3 cm, åh då kanske kanske :D

Nu gick det undan, dom försökte sätta en skalpelektrod på ”mini-me” men den bara släppte och efter tre försök gav dom upp. Vid det här tillfället blödde jag ganska mycket.  Jag hamnade i förlossningsrummet.

 

Nu gjorde det så ont att jag trodde att jag skulle dö, och jag minns att jag tänkte att herregud det kommer bli ännu värre. Jag testade att snurra runt på en pilatesboll och så stå upp mot gåstolen som fanns där för att hjälpa honom nedåt i förlossningskanalen då han fortfarande låg väldigt högt upp.  Barnmorskan försvann och jag var ensam med Rikard. Hon kom tillbaka efter 10 min med narkosläkaren och sa att om jag ville ha epiduralen så var det dags nu för det gick så otroligt snabbt frammåt att det skulle bli försent annars. JA GE MIG EPI NUUUU. Jag kunde knappt andas och kände mig helt hjälplös. Ni får inte visa mig nålen! Det var det enda jag fick ur mig. Världens bästa narkosläkare satte min epidural, det ilade till lite bara och sen var det klart. Va? Var det det här jag hade varit orolig för? Till en början lade sig all bedövning i vänstersidan och jag skrek och frågade varför det inte fungerade, jag hade såå ont i högersidan. Men det jämnade ut sig så småningom och precis all värk avtog, skönt. Vila! Dom passade på att undersöka och jag hade öppnat mig från 3 cm till 8cm på två timmar, inte konstigt att det gjorde ont. Jag testade lustgasen men jag fick panik och hyperventilerade, plus att det luktade så starkt gas att jag jag fick obehag. Och eftersom jag hyperventilerade så var smärtan densamma men jag vart helt väck i huvudet. Så lustgasen var inget för mig..

 

Mot krystningsskedet som började kl 22:50 så ville dom inte ge mig epi längre för att jag skulle känna krystvärkarna ordentligt. Så då vart det bara att avsluta det hela utan bedövning, kul!

Jag krystade och krystade och det kändes precis som om man skulle bajsa på sig, haha, så det dom säger att krystvärkarna känns som om du ska skita ut en vattenmelon stämmer ganska så bra. Jag började bli helt slut, jag hade krystat i en timme och han kom inte ut. Dom förstod inte vad som var fel och började bli oroliga. Dom kände toppen av hans huvud men det började svälla, dom såg då att han låg i framstupa kronbjudning (med pannan snett upp, ett barn ska normalt komma ut med ansiktet nedåt) så det diskuterades om sugklocka, klipp mm. Den ena barnmorskan försökte leda ut honom med fingrarna men utan framgång. Jag kände att jag ville ge upp, jag hade inga krafter kvar och situationen var kritisk. DÅ, då kände jag hur det sprack till där nere och tänkte: YES nu kanske det finns utrymme att få ut honom (måste nog vara den enda i världen som blir glad av att pricka)! Jag tog i för kung och fosterland och då kom huvudet ut. Då såg dom direkt vad som var fel förutom hans framstupa läge, navelsträngen var virad runt halsen och hans arm satt fast med invirad under den. Dom skrek till mig att jag var tvungen att sluta krysta och hålla emot i stället vilket inte var det enklaste när hela kroppen säger annat! Navelsträngen klipptes och krystvärken senare kom han ut snabbt som attans! Kl 00:15 föds vårat lilla mirakel, efter totalt 11½ timmes förlossning och 1 tim 20 min krystandes. 3430 gram och 49 cm lång var han..

Skulle aldrig ha klarat mig utan min älskade Rikard, han fanns där precis hela tiden och stöttade mig. Åh vad jag älskar min älskling


Vi fick vara ensamma i ca en timme, han låg på mitt bröst och tittade på oss, skrek inget alls så man var ju lite orolig. Men han låg där så nöjd och funderade vart han hade kommit :) vi fick den berömda sjukhusbrickan med campagneglas med pommac och smörgåsar + yougurt. Han fick amma för första gången och det gick super. Efter det så vägde dom honom och mätte, sen rullades vi som en nybliven familj in tillbaka till vårat rum. Vi var nu äntligen kompletta och efter denna helvetiska graviditet, sjukhusvistelser och skräck om att förlora sitt barn, så var han äntligen här, frisk och helt perfekt!