Det känns som om jag dör varje gång Rikard åker, det här är inte naturligt.. jag vet att man kan hamna i den här situationen med att få ett prematur-barn men att inte kunna vara tillsammans under de här omständigheterna är för jävla hemskt. Och att kanske inte ens kunna vara tillsammans vid förlossningen är nästan för hemsk för att tänka på, det känns som om jag dör inombords för varje dag som går. Hur i helvete ska jag orka med det här. Och stackars älsklingen som inte kan vara här heller, det är ju lika jobbigt för honom plus att han måste arbeta med allt detta i huvudet, nej fy fan säger jag bara, jag kan inte sluta gråta.




Det är så svårt för det handlar inte om mig eller oss i den här situationen utan om våran ofödda lilla kille och att han ska få den hjälpen han behöver när han bestämmer sig för att komma till oss. Jag blir stucken med en massa nålar, blodprov tas varje dag och det förbannade droppet.. jag med min nålskräck hade i vanliga fall sprungit härifrån för länge sedan men som sagt det handlar inte om mig.

Den här resan har bara börjat, sen när han är hos oss så börjar en helt annan

Hoppas att jag kan sova i natt och att jag mår lite bättre i morgon, fan nu börjar jag att gråta igen..

Jag känner verkligen i hela kroppen att jag är nere i dag, R åker hem och jag har ont i hela kroppen, men inget händer och inget kommer nog att hända. Jag är less på att inte veta när var hur och varför, det enda som man verkligen vet är att man är här och snart även ensam igen. Det suger och jag vill bara att allt ska vara över...

Vattnet har börjat sippra ut lite nu och jag är nu öppen 1 cm, får se om det blir bebis i natt eller morgon då..

~Emma & Mini-me

Nu har vi fått beskedet om testresultaten, dom visade positivt båda två så det innebär med andra ord mindre än 2 veckor kvar. Så nu betraktas jag som ett extremt akutfall för prematur förlossning och får inte göra någonting annat än att ligga ned och gå på wc. Hur ska man någonsin kunna bli beredd på att föda förtidigt? Det tror jag inte att man kan, men att försöka göra det bästa utav saken är ju ett måste om man skall överleva känslomässigt. I morgon kommer R tillbaka hit med, känns så otroligt skönt för både han och mig att vara tillsammans igen. Jag skulle aldrig klara av detta helt ensam kan jag säga, så psykiskt omtumlande, för inte nog med att man är är rädd och ensam utan det är dom där hormonerna också som gör det hela ännu värre. Jag älskar dig min älskade älskling utan dig skulle mitt liv vara värdelöst, snart kommer våran lilla grabb och det kommer vara det finaste vi har tillsammans.





Kan vara de sista magbilderna nu..

 

Jag i de übersnygga förlossningstrosorna, v 30+0.

~Emma & mini-me

Snart får vi veta om vi har mindre än 2 veckor kvar innan lillekillen kommer ut. Tog några tester på gynundersökningen som kan visa om kroppen kommer att klara av att behålla bebisen eller inte. Visar det negativt kan vi ha 2 veckor eller mer, hoppas.. dock ser det inte ljust ut då dom kunde se fostervattens-säcken, men som sagt, hoppas..

Det bästa med dagen är att vi har nu klivit in i vecka 30. 

I dag/kväll så har vi tillbringat 1 vecka på sjukhus och bevisligen så har det köpt oss tid, låt det bli fler veckor




Bebisen

Bebisen är nu omkring hela 42 cm från huvud till tå och väger omkring 1.6 kg. Den här veckan är en milstolpe i bebisens utveckling då lungorna får förmågan att fungera på egen hand tack vare bildandet av en “surfaktant” som hindrar att lungblåsorna faller ihop om bebisen av någon anledning skulle förlösas och bli tvungen att andas utanför livmodern.

Öronen är nästan helt färdigutvecklade, både de yttre och inre delarna, och bebisen kan höra din röst som den också kan känna igen efter förlossningen, tillsammans med andra vanliga ljud.

Bebisen bildar också underhudsfett och hudfärgen är mer rosa än röd vid det här laget (för “vita” bebisar). Naglarna är så långa att bebisen kan råka riva sig med dem innuti livmodern.

Du

Den övre delen av din livmoder är nu ungefär 11 cm ovanför navlen och din vikt har sannolikt ökat med mellan 9 och 12 kg. Viktökningen utgörs främst av moderkakan, blodvolym, livmoder, bröst, underhudsfett, vatten och fostervatten, förutom själva bebisen förstås.

Då ligament och muskler i korsryggen börjar mjukna och slappna av inför förlossningen så kan det hända att du börjar få ryggvärk. Det finns inte mycket man kan göra för att förhindra detta förutom att försöka göra det så bekvämt som möjligt för sig.

Det är också vanligt att få halsbränna under de sista veckorna eftersom livmodern inte lämnar mycket plats kvar för magen och dess innehåll som då kan pressas upp i matstrupen. Det kan hjälpa att äta mindre måltider fast oftare.

Jag vill bara hem nu..

Min kropp sade ifrån ordentligt i dag, utan droppet så krashade allt totalt och jag fick sjuhelsikes massa agressiva sammandragningar. Jag är helt slut och det har just precis lugnat ned sig. Så inget besök på neonatala, inget UL ingenting, hann som tur var med lunch innan allt började, efter det har jag bara fått "rinnande" föda i form utav yougurt och vatten utifall det skulle bli nåt akut så det skulle behövas kejsarsnitt. Fan jag som hade hoppats på att det skulle fungera utan droppet och att dom skulle säga att du är på bättringsvägen..

i morgon kväll/natt så har jag varit på sjukhuset i en vecka, 7 hela dygn. Det enda positiva med den siffran är att dom först gav mig och mini-me 3 dagar, men han är fortfarande kvar där han ska vara trots att allt är emot oss.

 Jag kan inte förstå hur man kan vara så skör att man inte ens kan göra ett UL pga att magen får sammandragningar bara av trycket av maskinen. Även fast min kropp verkligen mår skit av alla mediciner så är jag tacksam för varje dag som går, varje timme.. allt känns bara så orättvist jag har gjort allt så rätt, eller vad har jag gjort för fel? Jag slutade röka tvärt och har knappt tagit panodil mot huvudvärken under graviditeten, är fullt frisk, ung, har ätit bra och tagit mina vitaminer och tillskott och ändå ligger vi här. Medans vissa till och med DRICKER och knarkar i sig en massa piller under sina graviditeter men går en felfri graviditet hela vägen och får en frisk och rosa liten skapelse. Det känns bara så orättvist.

Nu gäller det! Det här droppet jag får kan man inte ha för många dygn i sträck för då utvecklas det ett imunförsvar emot det, så för 30 min kopplades jag ur droppet. Antingen går det snabbt nu eller så har vi en sådan tur att kroppen inte hinner komma igång igen så att mini-me kommer ut i världen innan dom kan sätta tillbaka droppet igen. Någon gång här förmiddag/dag så skall jag få träffa UL läkaren igen för att se hur det har framskridit, jag ber till gudarna att det fortfarande är samma, 5mm kvar, för då kan jag få börja att sitta upp vilket jag absolut inte får/har fått hittills. Har varit sängliggandes i 5 dagar nu och känner verkligen hur kroppen blir klenare och klenare, jag undrar hur jag igentligen skulle ha kraft att föda i det här tillståndet..

R åkte hem i går kväll eftersom det inte hade hänt nåt mer, det är tugnt att man inte kan vara tillsammans för att man måste jobba, det är inte billigt att ligga inlagd på sjukhuset så det är viktigt att han fortsätter att jobba, och desto dyrare blir det ju när man är två, 32€ x 2 pers dygnet med pissdåliga sängar och världens äckligaste mat. Dom har i alla fall lovat att göra så mycket dom bara kan när det väl sätter igång för att han ska hinna över och delta i förlossningen.



Om allt är som det ska med mig nu de närmsta timmarna så ska jag få åka rullstol till neonatalen där jag ska få en rundtur så att jag vet vart våran lilla prins kommer att hamna, se vilka hjälpmedel han kan behöva tex med andningen osv och så får jag kanske träffa en annan mamma som fick sin lilla pojke i vecka 30 som nu har hunnit bli 34 veckor gammal och mår bra.. Dom visade R allt i går och han fick träffa henne när hon satt där uppe med sin lilla bebis på bröstet, men jag fick inte då jag är för "skör".

Jag försöker att uppdatera igen sen när jag vet mer, men jag är i alla fall så lycklig att han inte har kommit ut än. Han har det ju så mycket bättre i min mage än i en kuvös med en massa slangar. 

Jag känner så starkt att jag  skulle jag göra ALLT för att få gå och vara gravid över tiden som de flesta andra, hellre det och en 5kg bebis och att jag spricker hela vägen än en på 1600 gram och född i vecka 29/30
som kanske få hjärnskador, slutar andas eller drabbas av en allvarlig infektion. Jag förstår inte varför jag någonsin gnällde om att jag inte ville gå över tiden. Den här psykiska stressen av att inte veta när hur eller var, att vara helt ensam i ett land där kanske 1 av 90 talar svenska någolunda bra och att vara skräckslagen över sitt kommande barns liv/hälsa, det är nog det värsta jag har varit med om hittills. Men jag ska vara tapper, stark och göra mitt allra bästa, jag är trots allt en av dom mest envisa som vandrar på den här sidan om jorden :) och så förklarar jag för lilleman varje dag att nu kämpar vi tillsammans med att få en lång tid tillsammans när han ligger kbvar i min mage så blir allt bra.

~Emma & Mini-Me

Ännu ingen mini-me ute i världen, tack gode gud! Dock får jag inte sitta upp då trycker med nästan all förmodan gör att vattnet går. 5mm kvar av livmodertappen i dagsläget, inte mycket men bättre än inget alls. Jag är helt slut av alla mediciner jag får nu och droppet osv så jag orkar inte riktigt sitta här vid datorn så ofta som ni nog förstår, men i mån av ork och hur det nu utvecklas så ska jag försöka att uppdatera. Dom försöker att peppa mig och säger att jag ska hålla ut till vecka 32 dvs dryga 2 veckor till, dom säger det med glimten i ögat då alla här säger att jag ska vara beredd på att han kommer inom de närmsta dagarna. Snart kommer Älsklingen hit också, åh så jag längtar! Det har varit så ensamt och svårt att göra sg förstådd, jag menar finnar e inte kända för deras bra engelska och det svenska språket här är i stort sett obefintligt! Nu ska jag få mitt första mål mat på 1½ dygn så jag måste sluta, men tack ännu en gång för alla fina kommentarer och eran omtanke, det gör mig oerhört stark..




~Emma och ännu mini-me

Tack snälla för alla fina kommentarer, det värmer! Enligt planen så hade det först varit planerat att jag skulle få åka hem i morgon kväll men droppet verkar inte ordentligt så det har blivit en minskning på ytterligare 3 mm sedan i går natt så efter kl 18 i morgon kväll ska jag få brikanyldropp (stavning). Hur som haver så verkar vi inte kunna bromsa detta nog för att han ska stanna inne så så småningom får det nog bli helikopter till Åbo. Jag ska försöka att uppdatera men jag är väldigt trött pga alla mediciner jag får nu.

Tack ännu en gång för att ni bryr er så mycket.

Emma & Mini-Me

Hej vänner, jo jag har i går åkt in till akuten och blivit inlagd pga det som tidigare skett, så samma sak igen typ. Jag mår okej, lite feber av droppet som skall stanna upp processen, har även fått kortisonsprutor som ska skynda på mini-me's lungutveckling om han nu kommer, och så får jag inte kliva ur sängen och ska få blodförtunnande som skall förhidra att jag får en blodpropp. Om nåt går snett så flygs jag antingen till Åbo eller uppsala universitets sjukhus.

Detta är då som ni nog förstår varför jag inte har uppdaterat i går och inte heller på hela dagen i dag.



Hälsningar från mig och mini-me

ps enligt det lilla läkar-trollet som viskade i mitt öra så väger mammas och pappas lilla gullunge 1648 gram och veckan är till 99,9% säkerhet felräknat och jag befinner mig i vecka 30+4, dock får jag fortfarande behålla 6 maj så länge, han kommer ju hur som helst att komma för tidigt nu ändå. ds.

Innan dig fanns det en annan som var ännu mer speciell, dock så känns det tomt utan dig också.

Eh ja det här är bilen som såldes till norge förra året, så för tillfället har vi ingen egen racebil längre men man kan ju hoppas att sommaren blir händelserik ändå och att vi kan åka på lite roliga events =) vem vet vi kanske åker till Norge och träffar den här godingen igen, hihi.

Jo jag är udda jag vet!



Älsklingen håller dock på med ett projet med sin vän johannes som är "förtagångsbyggare" så han har nog fullt upp ändå ;) Så synd att jag inte kan följa med grabbarna till Norge i helgen, hade gärna sett vilka förändringar Geir (norrmannen) har gjort med bilen sen vi såg den sist, men jag får be älsklingen att ta lite bilder så jag får se. Som ni kanske förstår så orkar jag inte sitta med min gravida kropp i en bil i typ 90 mil fram och tillbaka på 2 dagar, kan lätt bli för mycket. Speciellt med mitt tillstånd nu hehe. Nepp borta bra men hemma bäst, eller vad säger ni :)

~Emma

Glömde :)

Någon som vet nån bra film som går i helgen & i så fall på vilken kanal?

Annars ett tips på en bra hyrfilm..